Ystadmunken Willehadus som blev martyr och helgon
Under 1500-talets första decennier stod franciskanerklostret i Ystad ännu i sin fulla blomstring. Gråbröderna ”fratres minores”, de små bröderna, som de själva kallade sig, syntes ofta i stadens vimmel, på gator och torg, vid marknader, vid Skeppsbron eller på andra platser, där folk var samlade. Ystad hade en livlig sjöfart med fiske och handel med djur, spannmål, tegel, salt, vin mm. Munkarna var mycket välsedda och omtyckta för sina omsorger om sjuka och gamla människor. De tiggde ihop medel och varor för att kunna hjälpa. Själva levde de i enlighet med sina ordensregler, enkelt och sparsamt.
Bland dem, som vid denna tid verkade i klostret och traskade omkring på Ystads gator, fanns en man, som hette Willehad, munken från Ystad, som blev martyr och helgon Att han inte är känd i Ystad beror på att han kom att leva större delen av sitt vuxna liv i andra länder.
1517 spikade Luther sina 95 teser på kyrkoporten i Wittenberg och den efterföljande reformationen gjorde rent hus med avlat, bikt, skärseld och påvedöme. Reformationen efter Luther kom att bli mera politik än religion.
Av tradition var det så att kungar och furstar bestämde landets religion. "Envar följer sin furstes tro” - var regeln. Staten har ju alltid haft ont om pengar. Så var det också under medeltiden och den tidens furstar försökte på olika sätt öka sina inkomster. Genom reformationen och den nya synen på kyrkans ställning yppade sig nu möjligheter att komma åt kyrkans rikedomar och den möjligheten utnyttjades till fullo. Reformationen nådde Danmark 1526, då Fredrik I mottog nattvarden enligt luthersk ritual. Från den dagen åtnjöt varje evangelisk menighet konungens beskydd.
Ystadklostrets ödestimma
Fredrik I:s omvändelse ledde till att de många danska klostren efterhand drogs in till staten och måste övergivas av munkarna. I Ystad slog klostrets ödestimma 1532. Magistraten hade länge haft sina blickat riktade mot klostret och föreslog att det borde användas som hospital och sjukhus. Motiveringen var ”att munkarna predikat orättfärdig lär-dom mot det heliga evangeliet och Guds ord och därmed bedragit och förfört den enkla och enfaldiga allmogen”. Motiveringen föll i god jord hos kungen, som därmed hade möjlighet att ta hand om klostrets tillgångar. Den 16 mars 1532 bifölls anhållan med den reservationen att det alltid skulle finnas några rum och gemak stående i klostret för kungens räkning. Redan den 24 mars 1532 fördrevs munkarna med våld från klostret, varvid åtminstone tre munkar fick sätta livet till av misshandeln.
Under trycket uv dessa händelser och ökad förförelse lämnade Willehad Ystad, som han aldrig skulle komma att återse. Efter diverse irrfärder över Danmark, Skottland och England kom han till Nederländerna och franciskaner-klostret i Gorcum, där han togs om hand av sina ordensbröder. I Gorcum rådde ännu ett relativt lugn, men också här skulle lugnet brytas av en blodig kamp och i den kampen skulle Willehads öde fullbordas.
Lång och mager
Uppgifterna om Willehad de Deen eller Willehadus Danus (Willehad dansken) är mycket sparsamma. Men genom att lägga pussel med anteckningar av hans samtida och studera händelser under hans levnad kan man få fram en om än oklar bild av honom.
Den holländske teologen Willem van Esdt, även kallad Gulielmus Estius (1542 -1613) synes ha tillhört Willehads vänkrets i Gorcum och han har beskrivit honom i sitt verk ”Historiae Martyrum Gorcomiensum”. Enligt Estius var Willehad lång och reslig, men så mager att han såg ut att bestå av endast skinn och ben. Utmärkande för honom var hans stora enkelhet och tystlåtenhet. I sin tro var han orubb-lig intill fanatism. Han lärde sig snabbt holländska språket. Som biktfader var han mycket anlitad och uppskattad och hade ett stort inflytande.
Att döma av namnet kan han möjligen vara född i Söderjylland eller Schleswig och hans födelseår har troligen varit omkring 1480. Många av munkarna i de skånska klostren kom från Söderjylland och Schleswig och Estius nämner bland Willehads tidigare vistelseorter Cimbria, som kan ha varit Jylland, England, Skottland och Danmark.
Reformationen skapade en protestantisk furstekyrka, som blev påvekyrkans motståndare. I furste-kyrkan blev prästerna kungens ämbetsmän, efter att tidigare ha varit påvens. Både protestanter och katoliker eldade friskt under bålen. Protestanterna brände häxor och katolikerna brände kättare.
Trångsynta fanatiker
Reformationen nådde Nederländerna i Calvins tappning. Där rådde ännu den sk religionsfreden i Augsburg av 1548, som avsåg att stifta fred mellan protestanter och katoliker. Var och en fick fritt utöva sin religion, antingen han var protestant eller katolik. På båda håll visade man emellertid en stark intolerans och trångsynthet. Calvins anhängare kallade den katolska mässan för rena avgudadyrkan. En av Erasmus Roterdamus lärjungar, den katolske borgmästaren i Harlem, hängdes sålunda av stadens protestantiska borgare. Det hjälpte föga att den store humanisten Erasmus och flera andra varnade för följderna av fanatikernas trångsynthet.
I Nederländerna härskade vid denna tid Filip II av Spanien med prins Willem av Oranien som ståthållare. Aven prins Willem försökte dämpa motsättningarna. År 1566 bröt ovädret ut över Nederländerna. En deputation från de protestantiska församlingarna överlämnade till kungen en böneskrift om inkvisitionens avskaffande. Den blev avslagen. Man hade valt en ny påve, Pius V, och han var innan påvevalet inkvisitionens generalkommissarie och känd för sin skoningslösa kamp mot alla kättare. Utgången kunde därför bara bli en - avslag.
Arresterades
I denna atmosfär av växande motsättningar och stigande hat mellan protestanter och katoliker fortsatte Willehad och övriga franciskanermunkar sitt arbete i klostret och bland lidande människor.
Den 1 april 1572 kl. 8.30 lyckades geuzerna (protestanterna) genom överrumpling från sjösidan intaga staden Brielle i närheten av Gorcum. Denna händelse blev upptakten till nederländska frihetskriget. Efter intagningen av Brielle började de drivande krafterna i köpstäderna och i de protestantiska församlingarna att öppet gå till angrepp mot katolikerna. I Gorcum spred sig oron. Staden var innesluten och föll den skulle det innebära stora lidanden för befolkningen. Efter kort tid föll kastellet i Gorcum och jakten på de katolska trosbekännarna bölja-de. Man arresterade omedelbart tio franciskanermunkar, bland dem Willehad, en dominikaner- och en augustinermunk samt tio försam-lingspräster. Samtliga spärrades in i Blå Tornet i kastellet. Ridån hade gått upp för sorgespelets sista akt.
De äldsta pinades
De styrkor, som intagit Gorcum, bestod av ungt och odisciplinerat folk. Befälhavaren, Lumey, greve van de Marck, tycks ha varit något av en sadist. Det förekom grymheter mot befolkningen och Estius har ett par skildringar av misshandel av fångarna. På ett ställe skriver han: ”Bland andra skändligheter kan nämnas att man valde ut de äldsta fångarna för att håna och pina dem. Man knäföll för dem, som man brukar i den katolska kyrkan, då man biktar sig, varefter de i den s k ”bikten” uttalade de grövsta slipprigheter och grovheter man kunde finna på. Under tiden slog och misshandlade man dem över hela kroppen och i ansiktet utan hänsyn till deras höga ålder och gråa hår.”
Slogs nästan ihjäl
Franciskanerpatern Willehadus, som var i 90-årsåldem, svarade endast med ”Deo gratias”. Vid ett tillfälle frågade en av hans plågoandar honom: ”Vad anser Eders Högvördighet om min bikt?” Willehad svarade saktmodigt: ”Ick zal God voer je bidden”. Jag skall bedja för Dig hos den gode Guden.
Svaret gjorde plågoanden rasande. ”Vad, tänker Du bedja for mig?” Han kastade sig över den gamle och misshandlade honom ytterligare och hade så när slagit ihjäl honom. Under tiden hördes endast Willehads svaga stämma: ”Deo gratias”.
Ett annat utslag av Lumeys cynism var när han lät binda samman fångarnas armar två och två och med en församlingspräst i spetsen som fanbärare marschera till galgplatsen och marschera runt den flera gången. Galden stod färdig för användning med stege och rep på plats. Till slut tvingades de knäböja under galgen och sjunga hymner och lovsånger.
Rättegången
Själva rättegången hölls i stadshuset i Brielle. Där framkastades ett förslag att fångarna skulle friges om de avsvor sig påvens överhöghet och de heliga sakramenten. Även prins Willem av Oranien hade i en skrivelse hemställt att fångarna skulle skonas. Lumey sade emellertid ifrån om att denna fråga inte angick prinsen. Det var han, Lumey, som hade ansvaret. När förslaget om eventuell frigivning blev känt uppstod ett våldsamt tumult. Alla försökte överrösta varandra och skrek att man inte kunde godkänna någon frigivning. Eftersom de fängslade var katoliker representerade de för geuzema det förhatliga påvedömet, inkvisitionen, Filip II, ofriheten och förtrycket. Man krävde att alla munkar och papister omedelbart skulle hängas.
Domen avkunnades kl. 11 på kvällen och löd på döden för samtliga. Bråket och larmet hade väckt stor uppståndelse i den ljumma sommarnatten den 1 juli 1572. När domen avkunnades och fångarna fördes bort var borgerskapet församlat på gatorna. En del visade skade-glädje, men många var förrade och hyste oro för vad som nu väntade. Man hade en känsla av att ovädret nu var över dem.
Willehad hängdes först
Avrättningen skedde 9 juli 1572 i ett gammalt stall. Den förste, som hängdes var Willehad de Deen, som då var 93 år gammal. Sammanlagt hängdes 10 franciskanermunkar, 1 dominikaner- och 1 augustinermunk samt 10 församlingspräster, alltså sammanlagt 17 personer. Estius uppgiver att det tog fyra timmar att avliva dem alla.
Nästa morgon skars liken ner och utsattes för skändning enl. Estius. En grop grävdes i stallet, kläderna togs i många fall från de döda, vars ben krossades, varefter man packade ihop dem i gropen, som blev deras grav. Så slutade Willehads växlingsrika liv, långt från Gråbrödraklostret i den lilla staden Ystad, där han en gång verkat bland fattiga och sjuka människor.
Den 29 juni 1867 lät påven Pius IX heligförklara dessa martyrer från Gorkum, som blev martyrer för sin tro. Så blev franciskanen Willehade från klostret i Ystad Sankt Willehadus, vår stads första och sannolikt också enda helgon.
Nästan på dagen 100 år senare, den 20 juni 1967, återinvigdes Klosterkyrkan i Ystad, den kyrka där Willehad en gång firat mässa.
ERIC ANDERSON