ALLA SJÄLARS DAG - 2 NOVEMBER
(från "Oremus")
Årstiden påminner om skapelsens obeständighet och Guds evighet. Människan måste obönhörligen ge upp allt som inte är evigt. Hennes tillgångar, hennes välbefinnande och liv är inga absoluta värden. Det enda som till sist gäller är Guds kärlek till oss och i oss. Allt i oss som inte består i den absoluta kärlekens eldprov måste förintas. Men »kärleken upphör aldrig« (1 Kor 13:8). Vi som lever i tiden och de som gått ur tiden är med kärlekens band förenade i de heligas gemenskap. Gud vill genom den bedjande Kyrkan i himlen och på jorden förmedla frukterna av Kristi seger över döden. Därför ber vi för de avlidna (jfr 2 Mack 12:43–46) och stärker så den gemenskapen. Ljuslågorna på gravarna är symboler för samhörigheten bortom graven och tecken på att vår mänskliga strävan skall renas i Påskens mysterium och fullkomnas i Guds eviga Rike.
Bön för de avlidna
Det eviga livet är ett mysterium, som bara kan antydas i bilder. Vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom (jfr 1 Kor 2:9). Gud har inte skapat oss för döden. Han är de levandes Gud, och för honom lever allt. Kristus har berett plats för oss hos Fadern. Till alla dem som inte sluter sig för hans kärlek säger han: Kom, ni som har fått min Faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse (Matt 25:34).
V. Vi tackar dig, Fader, som har räddat oss ur mörkrets välde,
R. och fört oss in i din älskade Sons rike.
Detta är den stund då syndaren vänder hem till sin barmhärtige Fader. Från första början har Gud sagt: jag skall inte lämna dig eller överge dig. Trots vår bortvändhet väntar han på oss, han söker oss och för oss tillbaka.
V. Vad är en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?
R. Med ära och härlighet krönte du honom.
De orena kan inte skåda Gud. Därför renar han dem som vänder sig till honom, han ersätter det som fattas dem. Därför skall vi inte sörja våra döda, som om vi hade förlorat dem för alltid. När vi går bort i Kristi namn skall döden rädda oss och förena oss.
Vi tackar dig, evige Fader som låter oss ta emot dina välgärningar genom människor som du sänder i vår väg. Många av dem har du nu hämtat hem till dig. Herre, ge dem den eviga vilan.
R. Och låt det eviga ljuset lysa för dem.
Vi tackar dig för vår gemenskap med de avlidna och för allt gott som du genom dem har skänkt oss. Döden har ryckt dem undan våra blickar, men vi gläder oss i hoppet om att de lever i dig och därför är oss närmare än förut. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Ge våra föräldrar, syskon, släktingar, medarbetare, vänner och välgörare det eviga livet i dig och löna dem för allt det goda de har gjort mot oss. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Herre, tänk på alla avlidna i vår församling. Tillsammans med oss har de mottagit Kristi kropp och blod vid samma altare. Låt inte döden bryta utan stärka denna vår gemenskap. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Hör vår bön för de präster som på Kristi uppdrag har verkat bland oss. Låt dem finna vila hos dig, och låt deras gärningar följa efter dem. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Skänk trons lön åt de trogna, och förbarma dig över alla dem som ännu är långt från frälsningen. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Förbarma dig över alla offer för krig, katastrofer och oväntad död, och ge dem den frid som världen inte kan ge. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Förbarma dig över alla människor, över dem som du skapat till din avbild och återlöst genom din älskade Sons blod, och samla dina barn från jordens alla hörn till ditt eviga rike. Herre, ge dem den eviga vilan. R.
Ty av dig och genom dig och med dig som mål är allting till. Din är härligheten i evighet. Amen
Réquiem ætérnam dona eis, Dómine, et lux perpétua lúceat eis.
Herre, ge dem den eviga vilan, och låt det eviga ljuset lysa för dem.
Requiéscant in pace. Amen.
Må de vila i frid. Amen.
Psalm på Alla själars dag — De profundis
Psalm 130 — Bön ur djupen om förlåtelse och förlossning
Han skall frälsa sitt folk från deras synder (jfr Matt 1:21).
Ur djupen ropar jag till dig, Herre.
Herre, hör mitt rop, *
lyssna när jag bönfaller dig!
Om du lade synder på minnet, *
Herre, vem kunde då bestå?
Men hos dig finns förlåtelse, *
och därför fruktar man dig.
Jag väntar på Herren, jag längtar, *
jag hoppas få höra hans ord.
Jag längtar efter Herren
mer än väktarna efter morgonen, *
än väktarna efter morgonen.
Hoppas på Herren, Israel, †
ty hos Herren finns nåd, *
och makten att befria.
Han skall befria Israel *
från alla synder.